Tillstånd

För att koppla in vatten, el, gas och för att kunna handla det viktigaste måste man ha ett ”Codice Fiscale”, en typ av person nummer. Detta är även knutet till sjukvården. För att få detta måste man först ha ett ”grönt kort” ett uppehållstillstånd. Denna ansökan görs i Imperia.
Jag åkte dit och ställde mig i kön. När jag nästan var framme stängdes dörren. Besökstiden var slut. Åkte tillbaks nästa dag. Det visade sig då att det var stängt p.g.a. internutbildning.
Alltså 3:e gången gillt. Jag ställde mig i kön för invandrare. Kön var lång och den rörde sig knappast. Efter 15-20 minuter kommer det ut en man i uniform som får se mig. Han kommer fram och säger följ med här. Det visade sig då att jag som svensk inte skulle stå i denna kö. Denna var för afrikaner, albaneser och andra invandrare. (Förmodligen har systemet ändrats nu så att vi EU medlemmar inte behöver detta uppehållstillstånd för att flytta till Italien).

En dag när jag passerade Piazzan i Coldirodi kommer det fram en man och säger till mig att den lokala polisen ” Il Vigili” varit hemma och sökt mig och att jag skulle anmäla mig hos honom. Det visade sig då att han blivit ombedd av invandrarverket att kontrollera att jag verkligen bodde på den uppgivna adressen och inte bara skrivit dit mitt namn på en dörrskylt.

Efter knappt ett halvår var alla papper på plats, trodde jag. Jag gick och köpte en scooter. Efter en tid kommer det fram en man på Piazzan i Coldirodi och säger att Carabinieri (polisen) från Ospedaletti sökt mig och att jag skulle anmäla mig snarast. Jag åkte ner till Carabinieri i Ospedaletti där de bad mig skruva bort nummerplåten på scootern som skulle skickas till bilregistret i Imperia. Jag skulle få köra hem scootern utan nummerplåt. Anledning var att jag inte var italiensk medborgare.

Jag behövde ett Carta d’identita. Jag hade ansökt om detta men inte fått pappren klara innan jag köpte skotern. Skoter säljaren hade frågat om jag bodde här och jag hade svarat ja. Man har alltså inte rätt att köpa en scooter, bil eller annat fordon i Italien om man inte är mantals skriven här. Jag hade inte en aning om detta. Jag var tvungen att be en advokat om hjälp för att få tillbaka nummerplåten och förklara att jag inte förstod det italienska systemet då jag var nyinflyttad i Italien. Advokaterna är dyra här nere, det kostade mig ca 5000 kr!

Gunnar

Inredningen av huset.

I Italien är det brukligt att när man köper ett hus eller hyr en lägenhet så är det helt tomt, det finns ingenting.
Inte ens spis, kylskåp, köksskåp, garderober etc. som vi är vana vid i Sverige. Det är väl helt OK, tänkte jag. Då får man ju köpa inredningen och få det som vi vill ha det. Visste då inte att det skulle vara så besvärligt att få allt att funka. Att ansluta vatten, el, gas och telefon tog jätte lång tid, detta berodde på byråkratin. Det fanns ännu inga papper på att jag var ägare till huset varför elverket, vattenverket, telecom etc. inte kunde koppla in.
Första tiden var jag ensam då min fru fortfarande arbetade hemma i Sverige. Jag kunde dock köpa hem det viktigaste som en skön säng, ett riktigt italienskt matbord med 6 stolar och lite andra detaljer. Detta gick bra så länge jag betalade kontant.

Jag tillbringade en hygglig höst med mycket sol, med värme och glädje från alla italienare som bodde runt omkring.
Jag fick snart en glad granne som är målare som vän. Luigi kom gärna och hälsade på och drack ett glas vin. En annan äldre dam som tyckte synd om mig kom med färska grönsaker och lärde mig hur jag skulle tillaga kronärtskockan som sallad. En kväll hade jag glömt att släcka ytterbelysningen på terrassen och grannfrun kom och sa till mig. Det är dyrt att ha lampan tänd.

Mitt liv som pensionär i Italien

Att köpa hus i Italien är verkligen spännande och inte som i Sverige.

Jag hade knappa kunskaper i italienska eller nästan inga alls.

Italienarna i Ligurien talar inte engelska eller tyska men i bästa fall lite franska.

Med teckenspråk, papper och penna kan man dock förstå rätt mycket.

Det riktiga avtalet skrevs på hos Notarius Publicus som representerar både köpare och säljare

Affären gjordes upp. Ett slutligt kontrakt skrevs men med ett belopp som var betydligt lägre än det jag skulle betala. Mervärdeskatt betalas på det angivna värdet.

Registreringsskatt: För nya fastigheter en fast kostnad av €129.11. För andra fastigheter 4 % om man är skriven i Italien. Denna summa beräknas på det angivna värdet vilket inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som försäljningsvärdet.

Detta belopp är sedan det som står som typ taxeringsvärde hos myndigheterna. Mellanskillnaden betalas kontant helt till säljaren.

När sedan betalningen sker går notarien ut för något ärende och kommer tillbaks och frågar om allt är klart. Notarien får sedan sitt arvode betalt 2% på den summa som står i köpehandlingen. På detta får man ett kvitto. Notarien ordnar sedan med alla officiella handlingar gentemot kommunen etc. den lokala kommunskatten är en årlig skatt på ca.0.4%, För detta vill dock Notarien ha en extra slant som han inte skriver något kvitto på.

Detta är Italien, och bara början.

Gunnar

Mitt liv som pensionär i Italien

Efter ankomst på förmiddagen till Sanremo en vacker sommardag 2002, önskade min fru Eivor, och vår yngsta dotter Mia, gå till stranden medan jag skulle gå runt till några mäklare. Fick napp redan hos första mäklaren. Mäklarfirman hette Casabella, och blondinen bakom skrivbordet var varken gammal eller ung men såg trevlig ut. Håret var blonderat och hon var säkert medveten om den charm hon haft som ung. Hennes namn var Antonella och var ägarinnan till firman.

Antonella var proffsig och jag hittade något direkt som skulle kunna passa.

Jag bestämde att vi skulle titta på huset redan efter lunch. Vi bestämde träff vid en bensinstation som jag kände till. Jag skulle köra efter henne. Antonella kom på en scooter och jag hade fullt upp att hänga med.

Det var ett charmigt gammalt stenhus från 1400-talet som var nyrenoverat.

Jag föll som en sten! Jag bestämde att vi skulle köpa huset.

Vi åkte tillbaks till mäklarfirman för att diskutera affären.

Problemet var bara att jag inte hade pengar till handpengen.

Det ordnar vi sa Antonella. Vi går in till en Bank och öppnar ett bank konto.

Du behöver bara några hundralappar. Efter det du öppnat ett konto ber du att få ett checkhäfte, så skriver du ut en check på handpengen, som jag lägger in i ett kassaskåp till dess vi gjort upp hela affären. Efter det att vi skrivit ett preliminärt köpeavtal, och jag betalt handpengen, gjorde vi sedan upp hela affären i september hos en Notarie som är brukligt i Italien.

Detta är Italien. Inget är omöjligt!

Mitt liv som pensionär i Italien